Jag har haft en liten tanke de senaste dagarna om att börja blogga igen, nu när jag ska göra en sån galen grej som En Svensk Klassiker. Det är ett ganska trevligt tidsfördriv om kvällarna när träningen är klar. Det var min kära vän Sandra som fick in mig på dessa tokigheter förra året och inför 2015 var samtliga strartplatser till Vasaloppet (Öppet Spår), Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet klara. Nu när jag är utan häst har jag dessutom tiden att lägga på detta. Jag ser riktigt mycket framemot 12 månader av galen träning. 

 

Träningen började dock inte så bra när jag skulle förbereda mig för Öppet Spår. Jag kände att jag tagit lite (snarare mycket!) vatten över huvudet med tanke på att jag inte åkt längdskidor sedan 12-13 års åldern, men jag åkte lite inlines i somras och köpte skidor i vintras. Började på skidskola i Borås och pendlade dit en massa för det var bara där det fanns snö. Jag hann inte åka mer än 10 gånger innan skidorna åkte rakt fram i skogen efter en brant backe när spåret svängde, det hela slutade med handlesfraktur och skena i 4 veckor. Detta resulterade i att jag hoppade av Öppet Spår på stört och ska nu göra om och göra rätt. Klassikern kommer strata med Vätternrundan istället och jag ska vara så förberedd det bara går inför skidloppen! Jag och Sandra tänkte starta både Engelbrektsloppen och Öppet Spår. Sandra startade Öppet Spår, men pga sjukdom kombinerat med de usla förhållandena som var i år så bröt hon. 

 

Nu lägger jag mest kraft på cyklingen eftersom det bara är 3 månader kvar tills Vättenrundan. Köpte mig en ny cykel i höstas och gillar den verkligen! Det är en Kona Rove, cykeltyp cyclocross, perfekt för mina ändamål - ta mig igenom Vätternrundan, pendling till jobbet några dagar i veckan och träning såklart! Den är lite grövre än en racer men inte fullt så grov som en hybrid. Jag trivs verkligen toppen med den och var ute på en liten sväng om 13 km i stan idag efter jobbet. Tänkte också investera i ett par rullskidor inom en snar framtid. Ville inte ha det innan då jag var lite småskraj eftersom dom inte har någon broms, men nu har jag läst på ordentlig och insett att jag verkligen behöver dom. Här ska tränas!! 

 

Pärlan!

 

Inte igår det uppdaterades här, men någon motivation till bloggen har tyvärr inte funnits. Jag ska gå rakt på sak om tankar och känslor.

 

Jag har, under i princip, det senaste året känt att jag vill trappa ner distansritten och lämna 160 km-nivån, men har inte riktigt kommit till skott. Jag har känt "bara lite till" men i höstas bestämde jag mig för att 2014 blir sista säsongen. Efter 160-ritten i Frankrike i oktober -13 ställde jag siktet på VM i Normandie. Jag och Ferrari hade ett kval kvar, att rida 160 med snittfarten 16,5 km/h. Jag har kämpat helt galet mycket med träningen och inte gjort annat än jobbat eller tränat Ferrari, hur få timmar i veckan jag träffat sambon eller för den delen några vänner är skrämmande lite. Men jag har fantastiska människor omkring mig! Att sedan få den käftsmällen vi åkte på i Fontainebleau i mars var mer än ett slag under bältet, ord kan inte beskriva den besvikelsen. Ferrari var ju ohalt dagen efter förbesiktningen och väl hemma igen kollades kollades han grundligt av veterinär och var helt nollad, därför gjorde vi ett nytt försök i Holland i lördags.

 

I och med att det var slut på tävlandet efter 10 mil krossades också drömmen om VM i augusti, det finns ingen tid kvar att hinna kvala. Jag vill inte lägga massa träning och satsning med allt vad det innebär för att rida någon stor internationell tävling senare i år nu när det inte finns en möjlighet till VM, jag kommer släppa landslaget. Ferrari åker hem till mina föräldrar i helgen och jag kommer istället ha Benindjih (Ninja) nere hos mig, mammas fina 6-åring. Ferrari kommer att tävla under säsongen, men inte på någon internationell nivå. Jag rider antagligen lag-SM på honom och förhoppningsvis får han en ny, ung ryttare på ryggen som han kommer växa ihop med och starta en framtid tillsammans med, men ingenting är klart så jag går inte in på detaljer. Tiden kommer utvisa.

 

Detta beslutet är inte taget lättvindigt på något sätt och det känns extremt jobbigt samtidigt som det känns bra och rätt. Jag kommer förändra vardagen och livsstilen ganska ordentligt, jag red min första utlandstävling för 10 år sedan på Ferraris fina mamma Fazette och fortsatte sedan med honom. När det gäller Ferraris och min resa hittils kan jag inte säga annat än att jag älskar honom över allt annat, nästan ;) Han är en egen uppfödning (jag var bara 15 år när han föddes), en bästa vän och rent tävlingsmässigt har vi gjort omkring 2000 km tillsammans fördelat på 30 starter. 14 st av tävlingarna är internationella och utspridda över 6 länder - Sverige, Danmark, Tjeckien, Tyskland, Frankrike och Holland. Första starten utomlands för hans del var 2009 och efter det har det rullat på.

 

 

Jag och Ferrari hade aldrig kommit dit vi gjort utan mina fullkomligt underbara och fantastiska föräldrar - ni har alltid där, skulle inte klarat av det utan er. En annan person som också alltid stöttat, peppat, tröstat, funnits där och stått ut med mina tokiga upptåg är såklart min kära sambo Fredrik. Min klippa, finns ingen som honom <3

 

Jag ska verkligen försöka hitta motivation till bloggen nu när jag får ner Ninja. Ska berätta om henne, hennes resa hittils och mina planer för henne och säsongen, men det får bli i ett annat inälgg.

Här kommer några fler bilder :)